Firandet av tranan om våren

Märk, när de flyttande tranornas röst du i molnen hör ljuda När de högt uppe i luften uppstämma sitt årliga kväde: Detta är tecknet, att plöjningen börjar… Ur ”Verk och dagar” av Hesiodos

Värmland är rikt på folkliga traditioner kring årets helger. De mest intressanta sederna är de som av gammalt är knutna till vårbrytningen – Vårfrudagen, Marie Bebådelsedag. Denna var en speciell dag; med den kom våren och arbetsvanorna förändrades. Erland Hofsten (1651-1717), en gammal Värmlandsskildrare, berättar utförligt om ”Wafferafta” och dess gästabud och förklarar traditionen på detta sätt: ”Frågar någon hwar af thenna seden härflyter, så må man weta att then är ther af, att emädan wid thenna tiden Sommarfoglarna börja sig wisa här i Norden, och ibland them tranorna som med sitt starka rop angifwa vårens och Warmare dagars annalkande, alt therföre hafwa wåra hedniska nordmän welat hedra Solen med thenna tienst, at hon allena må nu upplysa husen, och all annor eld och Ljus utsläckt warda”.

Norr om Hornborgasjön ligger en gård med namnet Tranum. Namnet sägs betyda tranornas hem, och –um är så ålderdomligt att det härrör från järnåldern, förkristen tid. Redan för minst två tusen år sedan fann människorna det således anmärkningsvärt med tranornas återkomst efter vintern. Under tidernas lopp har många orter fått namn av fågeln, bland dem Trankil, Transtrand, Tranås. Det latinska ordet för trana är ”grus” och det var romarnas namn på fågeln. Vårt ord ”trana” är fornsvenskt och ljudhärmande, av urgermanskt ursprung, besläktat med ”kran”. Den dubbla betydelsen av det engelska ordet ”crane” är värd att nämna här. Så vitt man utforskat, härstammar ordet möjligen från sanskrit ”járate”, han ropar

. Man tror att firandet av tranans dag i Sverige ursprungligen uppstod i Småland, även om det spreds över hela landet norr om Skåne. I Värmland och Dalsland växte sig traditionen stark och utvecklade flera grenar. Tranan förknippades med Vårfrudagen, våffeldan, den 25 mars, och var ett bra vårtecken. Hon ”bar ljus i säng”, och brukade komma vid den tiden då det blivit så ljust om kvällarna, att man inte behövde tända lyktor och ljus inomhus. Från och med nu kunde man gå till sängs innan det blev mörkt, och det kunde man fortsätta med till Mikaelsmässan den 29 september, då det blev tillåtet att använda ljus igen. Om man bröt mot dessa regler kunde man riskera tranans vrede. Om barnen inte ville somna vid sängdags, så hotades de med att tranan skulle komma och hacka dem.

I vissa områden var det en sedvänja att tranan inte bara ”bar ljus i säng”, utan att hon även kom med en påse godsaker till barnen. Det fanns en sed att barnen hängde sina strumpor på sängkanten, som nu sker på julen, och nästa morgon fann de sötsakerna. Dem hade tranan lagt dit under natten. Likaså kunde tranan värpa ägg åt snälla barn, eller lämna någon liten souvenir från sydliga länder. Enligt en tradition kunde man leta efter spår av tranan, förmodligen av sot eller kol från spisen, vilka ledde till godisägg, något som för tankarna till dagens påskfirande. På andra ställen kunde man på våffeldan se ungdomar ”springa trana”. Det kunde ta sig olika uttryck. Ett var att springa barfota eller helt naken i snön. Det ansågs ge god hälsa det kommande året; man skulle inte bli förkyld, inte få onda fötter, och inte bli ormbiten. Det kunde till och med främja god skörd. På en del platser skulle man springa över sju ägor och nio gödselhögar. Om man stannade och värmde fötterna i en, så höll man sig frisk hela året. Ibland räckte det med tre varv runt huset.

Speciellt i Värmland och Dal förekom en annan form av ”transpringning” och det var att ”kaste traner”. Det innebar på en del orter att man osedd smög omkring till sina bekanta och kastade in anonyma ritade eller målade kort till dem. Till exempel i Karlstad skedde så ända in på 1940-talet. Man kunde även i stadens största bokhandel köpa hemgjorda sådana brev. Korten var av oförargligt slag och ibland försedda med någon liten gåva – en karamell, en bit rött socker eller bara en fjäder. På andra platser skulle man vara utklädda till tranor med lång näbb och lämplig päls. De kraxade och ropade och klapprade med näbbarna och skrämde barnen. Helt i motsats till detta hemlighetsfulla förfarande skulle det enligt en källa vara en gammal sed att klä ut sig till trana på våffeldan och gå runt och sälja särskilda trankarameller eller att tigga godis. Ett sätt som påminner om senare tiders Halloweenseder.

Tranan har alltid satt sprätt på folks fantasi eftersom den har ett så annorlunda och imponerande utseende och kopplingen till återvändande ljus är ofrånkomlig. Vi har här sett att firande av tranans återkomst är en gammal tradition, och att den omhuldas än idag framgår av att tusenden av åskådare varje vår samlas vid Hornborgasjön för att låta sig fascineras av tranornas parningslek med bugande, hoppande och trumpetande fåglar. Det är storslaget. Men kanske - att en dimmig vårmorgon i lugn och ro stå vid en myr i stillheten i skogarna ovanför Ekshärad och iaktta ett ensamt par tranor – att se hur de tar ett och annat hopp, böjer sig ner och rotar med näbben efter något ätbart, anpassar sig till sin gamla boplats. Det ger en annan och värmande känsla av värmländsk vår när den är som mest hänförande.

Styrelsen för Värmlands Gille