“Mårbacka är Ordet, som för Selma Lagerlöf var av begynnelsen”. Det är den centrala meningen i Hjalmar Gullbergs inträdestal då han övertog Selma Lagerlöfs tomma stol nr 7 i Svenska Akademien 1940. Tillsammans med citatet ur ett av Lagerlöfs brev till Ida Bäckmann som jag satt som rubrik på mitt kåseri om Selma Lagerlöf och Mårbacka, vill jag visa på de starka band som fanns mellan författarinnan och hennes hem.

De allra flesta människor som vet något om Selma Lagerlöf känner också till att hon bodde på Mårbacka och att det ligger i Värmland. Många människor som är bekanta med den samtida Verner von Heidenstam vet att han bodde på Övralid, men hur många kan med samma visshet säga i vilket landskap det ligger? Dessa två överskuggade många andra kulturpersonligheter under första halvan av 1900-talet och möjligen kunde Anders Zorn i Mora och Carl Larsson i Sundborn och förvisso Strindberg i Stockholm konkurrera med Lagerlöf då regional och lokal identifikation kom på tal.

Carl Larsson-gården och Mårbacka är de två konstnärshem som i något sorts allmänt medvetande förknippas med sina tidigare ägare och som fortfarande har en publik dragningskraft genom de bilder de förmedlar av de personligheter som bott där. Carl Larsson- gården överstämmer väl med bilden av Carl och Karin Larssons idéer om färg och inredning medan sambanden mellan Selma Lagerlöfs diktning och Mårbacka-huset är betydligt svårare att se.

Den visuella bilden av Mårbacka säger, i motsats till Carl Larsson-gården, ingenting om de värden som gjorde ägarinnan så berömd och omtyckt. Mårbacka är i mycket ett uttryck för motsatsen. Förvisso vackert och stilfullt men likaväl en smula svulstigt och otypiskt i sin miljö. Långt ifrån känslan av den småborgerliga herrgårdsmiljö som satt så djupa spår i Lagerlöfs diktning. Ändå är Mårbacka både inom och utom landet en av Sveriges mest kända byggnadsexteriörer och utan konkurrens vårt mest kända konstnärshem med samma nationella status hos oss som Runebergs-gården i Borgå har i Finland.

Då man försöker klarlägga anledningen till att Mårbacka fått sin kultstatus som diktarborg, måste man komma ihåg att Mårbacka är så mycket annat också. Mårbacka är ett tillstånd. Selma Lagerlöfs viktigaste verk har åstadkommits på andra orter än i biblioteket på Mårbacka. Inledningen av Gösta Berlings Saga skrevs vid besök på andra herrgårdar i Sunnetrakten och i Sörmland och skrevs färdigt i Landskrona. Jerusalem och Nils Holgerssons underbara resa i Falun. Hon levde trettio år av sitt liv utanför Värmland och både praktiskt och mentalt under långa tider långt bort från Mårbacka. Ändå är Mårbacka diktarborgen.

“Mårbacka är Ordet som för Selma Lagerlöf var av begynnelsen”. Kanske en retorisk fråga i den här församlingen men - är det något speciellt med att ha växt upp i Värmland? För de flesta i dagens Sverige blir nog svaret nej, det är inget särskilt med det. Men i min generation är man fortfarande svag för tanken om den värmländska identiteten och dess kanske påhittade samband med värdeord som berättande, lättsinne och folklig humor. Men annat var det under Selma Lagerlöfs uppväxt på 1860-70-talen i en liten fattigherrgård i Fryksdalen med en pappa som klinkade på pianot och sjöng och berättade om Bellman, Runeberg och Tegnér och en farmor som ägnade all sin tid åt att läsa och berätta för barnbarnen. Det var ingen schablon, det var verkligheten och det lade grunden till Selma Lagerlöfs relation till Värmland. För henne var Mårbacka Värmland.

Och allt detta identitetsbyggande pågick under tjugo års barn- och ungdom i den åtminstone än så länge harmoniska Mårbackamiljön innan konjunkturer och pappans drickande raserade trygghetens grundvalar. Men innan dess var pappan den som gav det värmländska ett ansikte. En utåtriktad sällskapsmänniska som njöt av goda historier, var gästfri och generös, spelade hjälpligt och kunde läsa och berätta. Kort sagt en kultiverad bohem, slarvig och törstig.

Bilden av den värmländska identiteten var inte bara hennes egen, den bekräftades också av andra. Pappans födelsedagskalas den sjuttonde augusti var högtidsdagar i bygden för gemene man med sång, musik och upptåg. Men det värmländska var inte bara en känsla som fanns hemma på Mårbacka, den kändes igen även av de utsocknes. I berättelsen om kurortsresan till Strömstad berättar Selma Lagerlöf om den uppsluppne pappans spontanbesök i en guldsmedsbutik i Göteborg med den generade familjen i släptåg, inte för att handla utan endast för att se allt det vackra som fanns i butiken. Då guldsmeden blev varse vad besökaren var ute efter tittade han på pappa Lagerlöf - som dottern f ö alltid kallar “löjtnanten” - och säger “Herrn är visst värmlänning”, och löjtnanten svarar med självklarhet “Visst tusan är jag värmlänning - vad skulle jag annars vara?”

Fattigherrgården Mårbacka var ett slott i barnet Selmas värld. Tämligen anspråkslöst men kultiverat, fyllt av tradition och gamla seder. Sprickorna i fasaden var ännu inte synliga. Pappan förgyllde bilden med berättelsen om sina planer för hur Mårbacka skulle utvecklas, om hur huset skulle byggas om till ett ståtligt palats som skulle imponera t o m på kungen då han kom på besök. Att det mesta av planerna var just planer och inget mer, det förändrade inte storheten i berättelsen. Den förblev en storslagen berättelse och kunde bevaras som en sådan för den kunde ju väckas till liv i en annan tid och under andra omständigheter.

Selma Lagerlöf lämnade Mårbacka 23 år gammal för att söka in på lärarinneutbildning i Stockholm -1880-talets universitet för unga kvinnor. Sannolikt i trots och vredesmod. Pappan tyckte det var onödigt för en herrgårdsmamsell att skaffa sig yrkesutbildning och ville inte betala. Kanske berodde motståndet mera på att den upplyste men alltmer beskänkte Erik Gustaf Lagerlöf saknade pengar, men brodern Johan räckte en hjälpande hand. Mig veterligt var Selma Lagerlöf den första kvinnan i den lagerlöfska släkten som någonsin lämnade hemmet för att skaffa utbildning och stå på egna ben och förstås den första som lämnat Mårbacka av den anledningen.

Hennes beslut var förstås klarsynt och klokt men heller inte oväntat. Självständiga kvinnor på Mårbacka var snarare en tradition än ett undantag. Det ligger en logik i att hon senare i livet knyter an till den traditionen då hon återförenas med Mårbacka. Selma Lagerlöf har ett stabilt prästerligt påbrå sedan mer än fem generationer både på mors- och farssidan, en erfarenhet som kanske bidragit till att hon i författarskapet tydligt skilde på tro och kyrklighet. Båda släkterna har sitt ursprung i Mårbackabygden under 1600-talet. Urfadern på farssidan är prästen Magnus Schivedius, “en allvarsam, stadig prästman…som slutligen blev sinnessvag och avhände sig livet i febr 1674 genom att sticka sig i halsen med en pennkniv” som det står i Karlstads stifts herdaminnen. Likt Ankarströms ättlingar bytte Schivedii ättlingar också namn efter nesliga händelser och tog namnet Lagerlöf och blev en prästerlig dynasti i Arvika med kyrkoherdar, prostar och t o m riksdagsmän och preses vid kyrkomötet. I fem generationer dominerade Lagerlöfarna kyrkolivet i Arvika och 1806 avföll en prästson Lagerlöf från Arvika, gifte sig med en prästdotter på Mårbacka.

Men ur ett matriarkatperspektiv är det kvinnolinjen på morssidan som är intressant.1712 blev Olof Bryntesson den förste sockenprästen i båda Emterviks församlingar. Som präst hette han Olavus Bryntonis Morell. Olavus Morell var bondson och hans föräldrar hade odlat upp södra Mårbacka - Selma Lagerlöfs hem. På och av sin arvejord Mårbacka levde han hela sitt liv som bondepräst under mycket torftigare omständigheter än Lagerlöföarna i Arvika. Morell var komminister i Emterviks socknar i 43 år och då hans efterträdare Erik Lyselius från Lysvik - även han bondson - efterträdde honom, gifte han sig med Morells dotter. Och där började den ordning som kom att råda i tre generationer, att den nye prästen gifte sig med den gamles dotter. Detta informella regemente av bördsmedvetna prästfruar på Mårback upphörde 1806 då den fjärde prästdottern Maja Lisa Wennervik gifte sig med bruksbokhållaren vid
Kymsbergs bruk i Gräsmark, Daniel(med kort a) Lagerlöf från Arvika, visserligen prästson men sedermera regementsskrivare i 46 år.

Kanske upphörde dem gamla ordningen då i någon formell mening, men sanningen är nog att det är kvinnor som styrt och ställt på Mårbacka i hundratals år. Det var prästdöttrarna som var garantin för att församlingen aldrig behövde bekosta en egen prästgård, de stod därför högt i kurs bland de skattebetalande bönderna - prästerna bodde ju hela tiden med sina fruar på deras egen ägandes gård. Mårbacka förblev ett prästboställe men aldrig en prästgård. Vid dop i alla förmögna bondfamiljer i trakten var mamsellerna och fruarna på Mårbacka de självskrivna dopvittnena och då traktens brudar skulle klädas och smyckas så skedde det i kökskammaren på Mårbacka på det sätt som Selma Lagerlöf beskriver i novellen Brudkronan i Mårbacka- boken och en sed som fastern Lovisa tog med sig i graven 1907.

I Selma Lagerlöfs egen tid levde fortfarande farmor Maja Lisa Wennervik och det var hon som berättade sagorna, legenderna och spökhistorierna för Selma och hennes syskon i barnkammaren och på vinden i det gamla Mårbacka. Efter henne kom pappa Erik Gustafs systrar Ottilia - kallad Nana - och Lovisa att föra berättandet vidare och proppa den lilla lyssnande Selma full med historier från det gamla Värmland. I Selmas egen familj var det mamman Louise som svarade för förnuftet och pengarna även om hon inte gjorde stort väsen av sig, och för kvinnolinjens fullbordan och slutliga triumf på Mårbacka svarade Selma Lagerlöf själv.

Hade detta arv av tradition och insikt om kvinnors informella makt och förmåga att styra och ställa någon betydelse? Påverkar de i någon mening de beslut som den mogna och framgångsrika författaren senare i livet fattar om Mårbacka? Har de starka banden som binder henne dit med detta att göra? Det vet vi inte men säkert är att hela Mårbackas historia domineras av självsäkra, självständiga och självsvåldiga prästfruar och mamseller som bestämt var skåpet skulle stå. Och Selma Lagerlöf fullföljer traditionen - i hennes privata sfär finns livet ut enbart kvinnor. De enda män som ges utrymme i hennes liv är – såvitt vi vet – pappan och brodern Johan - relationer fyllda av såväl glädje som den djupaste sorg. Kan man vara förälskad i ett hus? Jag kan väl säga att Mårbacka varit mitt livs stora kärlek, min käraste dröm att få köpa det tillbaka och min lycka att få bygga och odla och förbättra här skriver hon i livets kvällsstund till den besvärliga och påträngande väninnan Ida Bäckmann som ständigt ger henne dåligt samvete.

Naturligtvis inte, kärlek till hus kan inte jämföras med kärlek till människor. Men ordvalet säger något om känslornas djup och dignitet. Det är inte vilket hus som helst hon förklarar sin kärlek. Mårbacka är inte heller bara ett hus, det är ett tillstånd. Ungefär som när förre Dramatenchefen Lars Löfgren från Ekshärad förklarar att Värmland inte bara är ett landskap, det är ett tillstånd. Ett tillstånd att förhålla sig till. Mårbacka representerade så mycket mer, det var en minnenas brun att ösa ur, en del av den besjälade natur som låg henne nära och som hon inte kunde finna någon annanstans och det var familjens förlorade arv. För oss sena tiders urbana människor kan detta te sig som nostalgiska och en smula naiva och romantiska motiv, långt ifrån ekonomiskt och förnuftsmässigt rationella. Sökandet efter de rationella argumenten känns inte längre meningsfullt då man läser raderna till pappans syssling Esaias Tegnér d y, professor i Lund och ledamot av Svenska akademien. Hon förklarar för honom varför nobelprispengarna skall användas till att köpa Mårbacka: Ni förstår att mitt hjärta är fastvuxet vid den platsen och det fick icke rotfäste på annat håll.

Detta skriver hon 1909 fast hon inte bott på stället de senaste tjugofem åren. Mitt hjärta är fastvuxet vid den platsen! Mellan 1881då hon flyttade hemifrån och 1907 hade hon knappast besökt Mårbacka. Sju ägare hade avlöst varandra efter familjens konkurs 1888, men påsken 1907 tog hon sig en titt på det gamla hemmet tillsammans med systern Gerda. De hade rest från Falun för att begrava faster Lovisa i familjegraven på Östra Ämterviks kyrkogård. Hon var upplivad över ett översvallande mottagande efter att ha varit borta så länge och trott sig bortglömd och med den känslan for hon till Mårbacka. Tanken på att en gång kunna köpa tillbaka föräldragården hade hållits vid liv båda hos Selma Lagerlöf själv men också hos gamla vänner i Fryksdalen som stött på då och då. Men varje gång frågan kommit på tal hade mamma Louise men framförallt faster Lovisa bestämt satt sig på tvären, men nu var hon satt i jorden. Av grannarnas berättelser visste Selma Lagerlöf att folk redan strömmade till för att se var författarinnan till Gösta Berlings saga och Jerusalem hade växt upp. Om det förfall hon såg skrev hon till väninnan Sophie Elkan: Föreställ dig att du har övergett en gammal mor och finner henne i fattigdom och elände, så kändes det. Hon fortsätter Hundratals turister läresöka stället nu om somrarna. Bara för den skull kan det inte få vara som det är.

Några månader senare hade hon köpt hus och trädgård. Det var inget beslut i hastigt mod. I novellen Återkomsten till Värmland som skildrar resan till fasterns begravning och besöket på det nergångna Mårbacka, skriver hon så här om hur hon reagerade på beskedet om auktionen på Mårbacka då föräldrahemmet gick förlorat: …då jag fick vetskap om försäljningen…tog (jag) himlen till vittne på att jag från den stunden inte skulle ha någon annan traktan än att vinna tillbaka mina fäders egendom. Och då köpet var fullbordat i juli 1907 skrev hon till Elkan: Jag har fått ett gammalt hus, en gammal trädgård, en liten park, en allé, några tunnland åker, ett par källare, ett dass, en damm, några vackra träd för 13 500 kronor.

Samma år 1907 köpte hon en bergsmansgård i Falun, reste med Sophie Elkan till Bosnien, blev hedersdoktor i Uppsala och skrev färdigt andra delen av Nils Holgersson. Det här är ingen ängslig person, säger Vivi Edström, en av Lagerlöfs biografer, med anledning av det händelserika året 1907. Elin Wägner som också tecknat Selma Lagerlöfs-bilden kommenterar energin och handlingskraften så här: Det är med största sorglöshet hon lägger grunden till sina framtida bekymmer.

Med Gösta Berlings saga och med köp av hus och trädgård på Mårbacka hade Selma Lagerlöf också lagt grunden för turistnäringen i Värmland

Det gamla hus hon hade fått var det gamla hemmet som det såg ut då hon bröt upp. Mårbacka var knappast en herrgård, snarare en rejäl bondgård som varit prästboställe, ett långt, lågt och rött trähus, disponerat som underofficersboställen byggdes på 1700-talet. Men så förblev det inte länge. Redan året därpå började den ombyggnad som förvandlade den gamla fattigherrgården till ett mera representativ men fortfarande stilrent och tämligen traditionellt men vackert litet värmländskt herrgårdsbygge, som kom att se ut så fram till 1921. Nu började också rekonstruktionen av den gamla trädgården med pappans toddylund och alla de gamla fruktträden.

Hon hade kunnat låta sig nöja med att ha återfått sitt barndomshem. Ett bekvämt och ståndsmässigt lantställe för sig och sina väninnor, en plats för avskildhet i lantlig ro. Den nyinköpta bergsmansgården i Falun hade ju renoverats och anpassats för den omsvärmade författarinnans behov av rum för eget arbete och utrymme för modern och syster Gerdas familj. Dessutom hade den centralvärme. Men hon var ingen semesterfirare, säger Vivi Edström, författaren till biografin Livets vågspel.

Lagerlöfs stora livsprojekt var inte avslutat. Det är som att hon inte var nöjd med att bara vara Sveriges diktardrottning, firad, omsvärmad och hyllad. Hyllningarna på femtioårsdagen 1908 var hysteriska, men det var något som fattades. Bara delvis hade hon vunnit Mårbacka åter - livsprojektet var inte fullföljt.

Nobelpriset 1909 på 139 799 kronor blev som en katapult. Knappast hade hon kvitterat ut prischecken strax före jul förrän hon på trettondagsafton 1910 skrev under köpekontraktet på 39000 kronor för den jord och skog som hörde till Mårbacka. I och med det var hon på nytt herre över sina fäders jord. Husbonde i sin faders hus. Det var då hon skrev till Esaias Tegnér d y: mitt hjärta ficks inte rotfäste på annat håll.

Det är inte lönt att söka förklara, men från en bekväm tillvaro i Falun skattskrev hon sig på en sunkig och nergången bondgård mitt i Värmland som saknade farbara vägar och som hon dessutom köpt till överpris. Tillståndet på den fastighet hon köpt beskriver hon osentimentalt : …jorden var utsugen, största delen av skogen hade blivit såld och liksom alla torplägenheterna, fårhus och svinhus hade bokstavligen störtat samman, stallet stod fallfärdigt och alla övriga byggnader tarvade reparation. Alla diken vore igengångna och på vallarna skördas ingenting annat än starr och syrgräs.

Nu träder entreprenören Selma Lagerlöf fram i ljuset. Hos den sanne entreprenören flödar initiativ och idéer utan att alltid vara i harmoni med den ekonomiska verkligheten. Det gällde i hög grad såväl Selma Lagerlöf som tidigare hennes far. Skillnaden var att fadern saknade inkomster medan dottern hade synnerligen goda. Selma Lagerlöfs förnyelse- och utvecklingsarbete på Mårbacka var imponerande. Hon var personligen engagerad i förnyelsen av jordbruket och hade dagliga genomgångar med sina förmän. Hon ville visa upp Mårbacka som ett modernt och gott exempel inom jordbruk- och trädgårdsnäring. Hon ville vidareförädla egna och grannars produkter i den småskaliga industri som växte fram med namnet Mårbacka havrekraft, produkter som marknadsfördes med gode vännen och överläkaren Per Clarholms sakkunniga rekommendation tryckt på paketet. Då jordbruksbestyren tog för stor plats blev Valborg Olander orolig: Jag tror att det är någon förtrollning som binder dig vid fädernejorden, säger hon

Men hon lyssnade inte till de rådgivare som ansåg att hon av sentimentala skäl höll sig med för många anställda och hon kunde inte göra mycket åt att ån svämmade över och att regn och torka förstörde hennes skördar. Då hon öppnade Jordbrukardagen 1926 formulerade hon problemet: ”Som regel är det brukligt att gården föder ägaren. Men på Mårbacka är det ägaren som föder gården”. Till Sophie Elkan suckar hon: Du skriver om dålig ekonomi. Du skulle se hur min budget ser ut. Skall detta hålla på, så blir det omöjligt att hålla på med Mårbacka. Det bleve allt ett stort nederlag….. , så fortsätter hon: Jag skall väl nämna , att jag visst inte har liten inkomst på egendomen. En tolvhundra har jag fått in under sommarmånaderna för varje månad, men det är ändå två tusen, som jag måste sätta till ur någon kassa. Denna kassa var royaltypengarna från film och böcker som lyfte Mårbacka från förfall till skyltfönster för det moderna jordbruket i Fryksdalen.

Vid sidan av jordbruksbekymren skulle böcker och noveller skrivas, brev besvaras, kontrakt med förläggare, regissörer och teaterdirektörer förhandlas och skrivas under och till hoper av turister skulle det vinkas och till skolbarnens sånger skulle det lyssnas.

Under 1910-talet tog sig uppståndelsen kring Selma Lagerlöf sådana former att det ombyggda huset inte längre räckte till. Besökarna köade för att få träffa henne. Internationella kulturpersoner, översättare och förläggare, journalister och författarkollegor knackade på för att inte tala om den allt stridare ström av turister som hittat vägen till Mårbacka. Familjecirkeln var lyckligt sluten genom att gården var i rätta händer, men som kronan på verket behövde det byggas ett nytt hus som bättre motsvarade de krav som kändisskapet ställde.

Trångboddhet var ändå inte det enda skälet. Det framgår av den brevväxling som blivit tillgänglig att Selma Lagerlöf var klart medveten om den roll hon spelade i tidens offentlighet. Trots den låga profil hon vårdade visste hon väl att det hon sade eller gjorde eller inte gjorde tolkades och värderades. Hon förstod väl sitt värde och putsade hela tiden på sitt varumärke. Hon var införstådd med att folk om femtio eller hundra år skulle läsa hennes brev. Hon visste att hennes brev till väninnorna skulle komma att nagelfaras och det skulle komma att tyckas.. Med all den uppmärksamhet och uppståndelse hon väckt under livstiden anade hon sig till hur det skulle bli i framtiden, då hon själv inte längre var med. I kalkylen fanns nog också tanken på ett bygga sig ett äreminne över sina stora litterära framgångar. Ett minne också av det som gick förlorat men som återvanns. Ett hus som skulle kännas igen och kommas ihåg. Ett märke
i den värmländska terrängen och i den litterära geografin.

På rekommendation av Valborg Olander fick Isak Gustaf Clason, en av tidens stjärnarkitekter och avlägsen släkting till Olander, förfrågan om uppdraget. Han var professor i arkitektur vid KTH i Stockholm. Han hade ritat Nordiska museet på Djurgården och Hallwylska palatset vid Hamngatan i Stockholm och Mårbacka blev hans sista stora projekt, ett prestigeprojekt att kröna en framgångsrik karriär.

Om han vetat vad som väntade hade han kanske tackat nej. Han hade gott och väl passerat karriärens middagshöjd och hade inget ytterligare att bevisa. Det är en smula förvånande att han ändå åtog sig uppdraget. Det var förstås lockande att slutgiltigt få bli förknippad med litteraturikonen Lagerlöfs bostad, som för framtiden skulle bekräfta såväl hans som ägarinnans storhet. Men det blev inte riktigt så. De blev ganska snart ense om det yttre men i fråga om den inre dispositionen av huset kolliderade arkitektens syn på stil, symmetri och funktionalitet med den viljestarka beställarens bestämda uppfattningar.

På hösten 1919 dök han upp på Mårbacka i regn och rusk. Han var ändå glad åt att här var så vackert, säger Selma Lagerlöf. Han tyckte så bra om landskapet, så han tyckte att det förtjänade att en vacker byggnad insattes i det. Under två septemberdagar skissades det på de första planerna. “Vad vi tänkte oss var för det första påbyggnad, så att jag skulle få arbetsrum och gästrum, vidare en tillbyggnad åt kökshållet, så att man skulle få nödiga agremanger. rapporterar hon till väninnan Sophie. Med denna allmänt hållna beställning fick Clason nöja sig. Beställningen var otydlig och kontroverser mellan arkitekt och beställare kom att prägla byggprocessen 1921-23.

Professor Clason presenterade tre förslag. Det som minst påminde om det anspråkslösa föräldrahemmet kunde man relativt snabbt enas om. Jan Brunius som skrivit en bok om Mårbackas historia (Selma Lagerlöf-sällskapet 1963), menar att den yttre anknytningen till det gamla Mårbacka inte var det väsentliga för Lagerlöf - den hade hon upprätthållit i sitt författarskap.

På insidan blev den som en värmländsk herrgård, med kök, salonger, bibliotek, sällskapsrum och rum för tjänstefolket. Men knappast på utsidan. Låt oss anta att Selma Lagerlöf gjort som säkert alla tänkte, byggt en ståtlig herrgård som påminde om den stolta men stendöda värmländska bruksepoken. Vem hade lagt märke till den bland alla andra liknande, då hennes eget ljus inte längre lyste upp stället? Vad skulle påminna om att just den gården hade härbärgerat Sveriges diktardrottning? Och Heidenstam bodde ju i ett reveterat stenhus. Mårbacka var visserligen ett trähus hopsatt av återanvänt timmer, men det kunde ju putsas likt ett stenhus. Det traditionella takfallet kunde brytas och ges en karolinsk silhuett. Det skulle förstås mera leda tanken till Heidenstam än Lagerlöf, men skulle samtidigt ge intryck av stil, elegans och kontinuitet. Och säkert bli en siluett att komma ihåg.

Om det gick lätt att enas om utsidan var det svårare med insidan. Där gick meningarna starkt isär om hur rum skulle placeras och disponeras. Som exempel vill Selma Lagerlöf bestämt ha sitt sovrum exakt på samma plats som barnkammaren hon bott i som barn. Hon följde Sophie Elkans idé med bibliotekets långsträckta utformning och den långa korridoren blockerade andra praktiska lösningar som arkitekten föreslagit för den nya övervåningen. Hon la sig i och var informerad om detaljerna. Till Valborg Olander klagar hon i förbifarten på husföreståndarinnan och informerar samtidigt: Hon har en otrolig förmåga att hålla detta hus i gungning. Jag längtar allt mycket att komma i stora tysta rum i det nya huset, ombonade med Campoboard. Frakten kostade 43 kr, skivorna1145. Det blir inte fullt tre kr kvadratmetern.

Elin Wägner förvånades över att Lagerlöf avstod från många bekvämligheter som hon sagt sig sakna i det gamla Mårbacka: Världsberömdheten Selma Lagerlöf ville ha ett värdigt och ståtligt hem…..men den klena, strängt arbetande Selma Lagerlöf fick för den yttre effektens skulle undvara sådana bekvämligheter som underlättar livet för en åldrande människa. Söderväggen i hennes sovrum är död, den saknar fönster därför att fasadens utseende fordrar detta. I detta hus med stora oanvända utrymmen blev det inte plats för ett toalettrum med rinnande vatten intill sovrummet och ej heller inreddes något badrum inomhus. Det mycket beundrade långsmala arbetsrummet ligger åt norr och skrivbordet står alldeles för långt från kakelugnen. Det var Selma Lagerlöf själv och inte arkitekten som valde att låta det representativa få företräde framför det praktiska, säger mårbackakrönikören Jan Brunius.

Huset målades i en gulnyans som Clason betecknade som “originell.“ Den bestämde sig Selma Lagerlöf för. Bygget väckte stor uppmärksamhet långt innan det var färdigt. Kritikerna sköt in sig på pietetslöst brott mot traditionell och ortstypisk byggnadssed. Den kritiken tog hon med ro - inget hade ju skett av en slump. På sommaren 1923 får Clason veta att I nästa vecka kommer 30 eller 40 journalister från alla världens delar. Man säger att det syns att det är ritat av professor Clason, lägger hon till. Clason tackar och berättar i sin tur att han sett exteriören på biograferna och det såg det ganska ståtligt ut.

Gamle Clason hade under resans gång överlämnat ansvaret för projektet, om nu det ordet fanns, till sonen Gustaf som råkade ut för Lagerlöfs dåliga humör då han i ett brev råkat stava Lagerlöf med v. Indignerat skrev hon till en väninna: “Han vet inte ens vem jag är”. Det gick över och när 65-årsdag och inflyttningskalasen var avklarade skrev hon på nyåret 1924 till gamle Clason: …vill jag säga professorn ett riktigt varmt tack för det nya Mårbacka, som ni varit med om att skapa. Nu har ju arbetet de sista åren vilat på yngre axlar, men det solida och smakfulla som jag tycker karaktäriserar det ombyggda huset, har väl från början utgått från grundläggaren av den Clasonska arkitektdynastin, och jag är lycklig över att arbetet blev lagt i Era händer.

Som bekräftelse på arkitektens goda smak fick han också designa den Lagerlöfska familjegraven på Östra Ämterviks kyrkogård.

I och med att Lagerlöf brevväxling blivit tillgänglig har nya sidor av hennes personlighet och livsvillkor blivit kända. Vad som antytts och smusslat med har blivit bekräftat och det som väckt mest intresse både innanför men framförallt utanför litteraturvetarnas inre krets är Lagerlöfs nära och kärleksfulla relationer med framförallt två av hennes många väninnor. Vi kommer inte få veta mera om detta än vad vi kan läsa i breven, men att hon under långa perioder levde nära och förtroligt ihop med kvinnor, har fört ny energi till lagerlöfsforskningen och ökat det allmänna lagerlöfsintresset. Även Mårbacka-huset har dragits in i denna diskussion genom en avhandling vid KTH av Katarina Bonnevier 2007. Den heter “Behind stright curtins” - ordet stright skall nog läsas i en feministisk syntax - och analyserar miljöer skapade av kvinnor. Selma Lagerlöfs Mårbacka är ett av tre exempel - det enda svenska. Bonnevier menar att det är först när man tar på sig queer-glasögon som man förstår de underligheter som är inbyggda i huset. Queerbegreppet står för ett annat betraktelsesätt än det heteronormella i feministisk genusterminologi

Mårbacka har ansetts konstigt, malplacerat och vulgärt, helt enkelt too much, säger Bonnevier. Huset skevar, det saknar strikt symmetri och Clason var inte glad att ha påtvingats vissa lösningar. Hon menar att huset inte endast skall betraktas som en berömd författares bostad utan också som en berättelse om en person som inte följde samhällets normer - en iscensättning av hennes avvikande position. Huset planerades för ett enkönat, kvinnligt hushåll. Inga män skulle bo i huvudbyggnaden. Istället för Clasons idé om biblioteket som ett sorts herrum, tvingades han göra det till genomgångsrum, en salong som binder samman kvinnors rum. Bonnevier menar att det i inredningen finns ironiska blinkningar från den stora författaren, synliga för dem som vill se. Hon nämner släktporträtten i salongen av präster och prästinnor som exempel, så taffliga att de inte kan tas på allvar. På den punkten ligger hennes analys i linje med en vanlig uppfattning. Det blir något komiskt över raden av heterosexuella par, menar Katarina Bonnevier vars avhandling fått stor uppmärksamhet i arkitektkretsar.
Så nog om det omdiskuterade, hyllade och kritiserade huset. Det tjänade som Lagerlöfs bostad till den sextonde mars 1940 då hon avled där - då häggen och körsbärsträden börjadeknoppas på Mårbacka, skriver Vivi Edström. Därefter genomkorsat av bortåt fem miljonerbesökare under sjuttio år.

Så till sist några ord om Mårbacka i hennes egen produktion. Jag har inte uppehållit mig så mycket vid det för det är så välkänt. Och i denna församling av nördiga värmlänningar, en smula överflödigt. “Mårbacka är Ordet som för Selma Lagerlöf var av begynnelsen.” Så inleder Hjalmar Gullberg installationstalet i Svenska Akademien den 20 december 1940. Länge hade Selma Lagerlöf planerat att skriva ner de gamla berättelserna från Mårbacka - som var av begynnelsen Men det var en sådan mängd att urvalet var svårt. Men 1922 kom boken Mårbacka.

Det är ingen roman, snarare ett axplock av berättelser som har det gemensamt att det uteslutande handlar om mårbackafolket. Det mesta åtminstone skall bli sanning - kanske är detta början till den stora boken om hemmet som jag så länge har velat skriva, berättar hon för den döende Sophie Elkan. Andra delen i Mårbackasviten, Ett barns memoarer, kom först 1930.Överallt i hennes litteratur dyker Mårbacka upp. Tydligt eller dolt. Då kavaljeren Liliecrona blir uttråkad av livet på Ekeby längtar han hem och spelar fiol för hustru och barn i Lövdalas trädgård och med boken Liliecronas hem fick han en egen roman om livet och människorna på Lövdala. Pysslingen Nils Holgersson träffar ugglan i Mårbackas trädgård och till samma trädgård kommer Kejsarn av Portugallien i följe med andra sockenbor den 17 augusti, på löjtnant Lagerlöfs födelsedag. Suddig är gränsen mellan dikt och verklighet i Svartsjö socken.

Över sjuttio år gammal skrev Selma Lagerlöf Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf som blev sista delen i Mårbackatrilogin. Den handlar om lilla Selma på hemväg från ett långt besök i Stockholm. Den sista meningen lyder så här:

“Där skulle jag glömma allt som hade gjort mig bedrövad, där skulle jag åter bli lycklig och glad, för på Mårbacka där fanns inga sorger“