"jag gick omkring med ödet i min väska,

 men i förseglat konvolut"

Värmlands Gille, Uppsala, 24 okt. 20

Sommaren 1948 (dvs. snart 60 år sedan) hade jag sommarjobb som vikarierande lantbrevbärare i Svanskog för första gången. Det blev senare ytterligare ett antal somrar medan jag gick på gymnasiet i Åmål, men också efter det att jag hade börjat här i Uppsala. Sista året var 1956 och då var jag väl redan fil.mag. om jag minns rätt.

Att vara lantbrevbärare på den tiden gav en mycket god inblick i allt vad som hände i bygden och vilka villkor olika människor levde under. Lantbrevbäraren var ju inte bara en distributör av brev och tidningar, utan fick också en hel del förtroendeuppdrag av kunderna längs vägen. Och man stötte på många intressanta personligheter, som vi skall se några exempel på i fortsättningen. Men dessförinnan skulle jag vilja ge en ram åt berättelsen genom att säga något om den geografiska bakgrunden.

Vi kan börja med att titta på en karta över Svanskog. På 40- och 50-talen fungerade fortfarande Åmål-Årjängsbanan* (som transporterade produkter från Svaneholms bruk ut i världen, men som även tillät en tripp till travbanan i Årjäng på söndagarna för den som var intresserad). Numera finns ju bara Åmål-Svanskog-delen kvar som museijärnväg.  På bruksherrgåden regerade John Bryntesson, Guldkungen kallad efter sina givande år i Alaska (jag minns honom väl, dels när han kom och satte sig på sin bestämda bänk i kyrkan när man var konfirmand, dels när man såg honom promenera i vita gymnastikskor på somrarna, på väg till fabriken för dagens pratstund med arbetarna).

På nästa karta*, som är från 1890 ser vi att vid den tiden var en mycket större andel av marken uppodlad, med en massa små torp överallt. Men bruksverksamheten vid Svaneholm befann sig just då i skarven mellan järnbruksperioden och trämassa- och pappersperioden, som kom senare tack vare Bryntesson. Vid ”Södra Skarebol” ser vi ett hus märkt ”pastorsadjunktbostad”. Pastorsadjunkten bodde rymligt; gården hade ca 50   år tidigare ägts och bebotts av bondeståndets talman Hans Jansson, som var en man med stort inflytande under Oscar I’s regeringstid.

Själv bodde jag i utkanten av socknen, på en liten gård i Stålsbyn, som heter Nolgärdet. Nolgärdet var avstyckat av kronohemmanet Stålsbyn, som var ett fanjunkarboställe, efter indelningsverkets upphörande 1904. Liksom de flesta i trakten var Nolgärdet ett småbruk, som gav sin brukare en basförsörjning, med några kor, grisar, höns och egen produktion av spannmål och potatis. Överskottet av hemgjort smör och ägg kunde man byta mot socker, kaffe, snus och fotogen och övriga nödvändigheter hos lanthandlaren (men ibland gick det inte jämt upp så "man fick ta till pengarna"). Vi kan se på en bild* hur det såg ut på Nolgärdet på den tiden (på två andra som kommer lite senare* visas hur det ser ut nu). Skogsarbete var för de flesta nödvändigt som komplettering och vintern ägnades mestadels åt timmer och pappersvedshuggning (jag minns särskilt att gengastiden gav en lokal högkonjunktur, eftersom man då också kunde sälja allt skräpvirke av lövträ till träkolsframställning). Själv gjorde jag två fulla vintersäsonger i skogen mellan 13 och 15 års ålder innan jag började (lite överårig) i realskolan i Åmål 1946.

På nästa karta ser vi också att tre lantbrevbäringslinjer* utgick från postanstalten i Svanskog. Den ena, som är särskilt utmärkt, passerade Nolgärdet, och eftersom det var ungefär mitt på den linjen hade den ordinarie lantbrevbäraren avtalat med min mor om att få komma in och ta sin kafferast hemma hos oss (smörgåsar hade han med sig själv). Jag kom alltså tidigt i kontakt med postverket och det var inte så konstigt att jag blev erbjuden att vikariera för honom när jag blev tillräckligt gammal (dvs. 17 år). Han hade eget lantbruk bredvid sin postarbete, så han såg gärna att han fick ledigt två månader varje sommar, så han kunde bärga höet och sköta andra sysslor.

Lönen för mödan var ju inte särskilt hög, men ett värdefullt tillskott till det uppehället här jag skulle bo inackorderad i Åmål under skoltiden. Här ser vi en kopia på ett lönebesked* från postverket (även en kopia från min tids om skogsarbetare fick slinka med):

Brevbäringslinjen var ca. 15 km lång. Den första sommaren hade jag en lättviktare (98 kubikare), som senare byttes ut mot en något tyngre 125-kubiks Husqvarna, försedd med postväskor fram och bak. De var särskilt späckade på lördagar, då alla skulle ha "kotidningen", dvs. Jordbrukarnas Föreningsblad, förutom de vanliga dagstidningarna (jo, posten hade service även på lördagar på den tiden!). Längs linjen fanns tre lanthandlare* och en konsumaffär*. Konsumaffären (som väl mest betjänade bruksarbetarna) var belägen i Skäggebyn, som låg 2-3 km från bruket, vilket var utanför bruksägarens domäner (han ansåg att alla skulle handla i brukshandeln och inte i Konsum). I våningen ovanpå Konsum låg ortens dans- och biolokal, byggd av SLU, dåvarande bondeförbundets ungdomsorganisation. Ville man ägna sig åt så tvivelaktiga nöjen som dans och biograf fick man alltså gå en bit bort till "bondehuset" på lördagskvällarna, eftersom sådant inte fick förekomma på själva bruket (Bryntesson var ju missionsförbundare!).

Lantbrevbäraren hade inte bara brev och tidningar med sig; han var ett helt ambulerande postkontor. Man kunde lämna ut pengarna direkt i handen om mottagaren skrev på när man kom med ett utbetalningskort och man kunde skicka pengar och rek eller ass eller paket. En gång hade jag ett paket med en levande bidrottning i. Paketet hade små lufthål, och det surrade svagt som tecken på liv. När någon skulle skicka ett brev så fick man plocka upp det ur lådan tillsammans med en tjugofemöring. När alla affärerna längs linjen gjorde sin veckoredovisning samtidigt kunde man ha åtskilliga tusenlappar med sig tillbaka till kontoret, det mesta i form av tior. Rånrisken var väl så gott som obefintlig på den tiden, men jag minns att jag hittade i häftet "Instruktion för lantbrevbärare" en passus om att man vid behov kunde ansöka om tillstånd att få bära tjänstepistol, och det lät ju spännande för en 17-18 åring.

Den 15:e varje månad gällde det att ladda upp med pengar ordentligt för då var det folkpensionsutbetalning. Det fanns många gamla tanter och farbröder längs vägen och flera ville bjuda på kaffe när man kom med pensionspengarna. Men mer än tre eller fyra sådana stopp orkade jag inte med. Fast om jag inte fick kaffe fick jag ofta en krona som drickspeng. Det var ju en väldigt generös summa, har jag insett senare, eftersom månadsbeloppet 1948 var 83 kr (dvs 1/12-del av de 1000 kr/år som riksdagen nyligen hade bestämt i en allmänna pensionsreform). Räknat på ett nutida pensionsbelopp skulle dricksen ha motsvarat kanske 100-200 kr!

Redan då hade jordbruksnedläggningarna börjat på fattigare marker. I en brevlåda vid Kålbergstorpet*, som låg vid uppfartsvägen till de högt belägna ställena på nedre änden av Dalboredden (200 m ö h) minns jag att jag lade ner 8 st pensionsavier. Alla som bodde där var gamla (och en del var stora original, som man skulle kunna berätta mycket om); nu är allt beväxt med timmerskog, utom ett litet naturreserrvat vid Yttre Hedane. Gårdarna där låg över "marina gränsen" som fortfarande syns mycket tydligt i naturen. Dit sträckte sig en gång Yoldiahavet och därovanför är det annan jordmån och en annan flora.

Mitt eget barndomshem (som jag fortfarande har kvar) har hittills klarat sig från jordbruksnedläggningarna, tack vare att alla traktens travhästar behöver hö; det är ju nära till Årjäng! Jag stoppar in ett par bilder så som det ser ut nu:

En intressant person längs vägen var traktens mjölnare. Han hade sin kvarn i fallet mellan Östra Svan och Eldan*, där han ofta låg på rygg på gräset utanför och filosoferade medan kvarnen malde. En gång kom jag med ett rek till honom och jag räckte fram postens anilinpenna för att han skulle kvittera (detta var före kulspetspennans tid; blyerts gällde inte, men anilin var godkänt för underskrifter). Då pekade mjölnarn på anilinpricken på pennans bakända och sa: Vet du hur många miljoners miljoner atomer det finns i denna lilla pricken? Han låg och läste om sådant och mycket annat, men betraktades som en ganska lat person fast han var en levnadskonstnär. Innan bygden blev elektrifierad hade han fixat en egen ledning från en generator vid kvarnen upp till stugan. Den bestod av upp- och nedvända ölflaskor uppträdda på gärdsgårdsstörar. De fungerade som isolatorer som han hade snurrat ledningstråden kring ett par varv.

En annan man som bodde för sig själv försökte få mig intresserad att lära mig esperanto. Han frågade förhoppningsfullt efteråt när jag mötte honom: "Vi liras esperanton nuntempe?" Jag tror att jag fortfarande har kvar nybörjarhäftet, men någon esperantist blev jag aldrig. Han hade registrerat en postorderfirma, men blev aldrig så lyckosam som sin kollega Ingvar K. Samma person åkte ibland på nudistläger och berättade gärna för mig om vad han sett där; så nog fanns det många intressanta personer längs vägen!

Någon gång hände det under min tid som lantbrevbärare att man fick åka ut med ett brev, som hade ett speciellt blått omslag och som inte fick läggas i en brevlåda utan bara delas ut personligen mot undertecknade av mottagningsbevis. Det var en "delgivning" från rätten, dvs. det innehöll en stämning eller en domsutsaga. Jag minns att jag i ett sådant ärende en gång sprang runt en åker för att få tag i en ovillig bonde (men han skrev på).

När folk i allmänhet inte hade bil, var det besvärligt för många att få olika ärenden uträttade. Lantbrevbäraren kunde då hjälpa till med olika skickebud, som till exempel att handla snus att ha med sig nästa dag. Men särskilt minns jag en man längs vägen som ibland bad mig hjälpa till med brännvinsköp. Det var en komplicerad procedur: närmaste systembolag fanns i Åmål, men Valles kiosk i Svaneholm fungerade som officiellt ombud och jag blev då den sista länken i kedjan. Men man fick inte bli tvärtörstig, det gällde att planera i tid. På tisdagen stod han där vid vägkanten med pengar i handen, på onsdagen passerade jag Valle för att ordna beställningen, på fredagen kunde jag hämta ett brunt, kluckande paket hos Valle, som jag sedan överlämnade till en förväntansfull och generös man på lördagen (jodå, man bar ut posten även på lördagar!) Någon undrar kanske hur Valle kunde få hålla på med sådan verksamhet bara 75 från missionshuset, men saken var den att hans kiosk stod på järnvägens mark, eftersom han ursprungligen hade varit med och byggt järnvägen vid slutet av 20-talet.

Lantbrevbärararna var på många sätt centrala figurer i bygderna, kände allt och alla längs sina linjer och åtnjöt allmänt förtroende. Mycket har väl ändrats i deras funktion sedan den tiden jag har beskrivit, men fortfarande är det väl så att de ofta är en av de få länkarna till yttervärlden för många isolerade personer ute i ensliga byar runt om i landet. Hoppas att de får vara kvar även i fortsättningen.

Som postanställd blir man förståss lätt intresserad av frimärken och ovanliga brev och jag skulle vilja avsluta med att visa bilder på ett par intressanta filatelistiska objekt med Svanskogsanknytning. Det första är ett brev med datumstämplingen 12.3.45 (en kombination som förekommer en gång varje århundrade); det andra en vacker tjänstebrevstämpling från 1894 (man kan undra vem som hade tjänstebrevsrätt i Svanskog vi den tiden; var det prästen eller fjärdingsman?). Nu är ju de lokala stämplarna ett minne blott, och alla brev behandlas centralt i stämpelmaskiner. Annat var det för 50-60 år sedan då t o m lantbrevbäraren kunde ha egen stämpel med "lbb" i en ring!